Stora Tunadräktens historia

Stora Tunadräktens historia

Under folkdansgillets första tid användes dräkter av de ditintills vanliga modellerna. Framförallt den modell som alltsedan 1910-talet tillverkats på Fornby folkhögskola. Hembygdsföreningens variant som stod färdig 1960 blev dock snabbt normgivande för de dräkter som tillverkades och användes i folkdansgillets verksamhet. För den uniformsvariant det här handlade om, var det naturligtvis mycket noga med att alla dräkter var identiska. Hur ”tuppfjäten” på förklädestyget skulle vara vända blev en tvistefråga. Något originalförkläde att luta sig emot fanns inte så frågan debatterades ofta. Det arbete som gjordes av gillets dräktsektion vad gäller mönster och beskrivningar utgick från den standardiserade dräkt hembygdsföreningen utarbetat. I mitten av 1970-talet anordnade Dalarnas Hembygdsring en utbildning i fyra steg för dräktråden i lokalföreningarna. Flera medlemmar i folkdansgillets dräktsektion deltog.

Ideologin med folkdräktsarbetet inom Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur, numer Svenska Folkdansringen hade vid den här tiden fått en ny inriktning. Synsättet hade blivit mer ”antikvariskt” och autenticitet och genuint var honnörsord. Att göra allt från grunden och att exakt återskapa historiska plagg präglade 1970-talets dräktarbete. Samma synsätt kom att omfatta folkmusikrörelsen och i viss mån även folkdansrörelsen.  I detta arbete ingick noggrann uppmätning och mönsterritning av gamla originalplagg i museernas samlingar och i privat ägo. En intensiv arkivforskning vidtog för att få en så fullödig bild som möjligt av det gamla dräktskicket framförallt under 1800-talets första halva.

Gillets dräktinnehav för uthyrning har från 1970-talets slut kompletterats och utökats. Nytillverkningen har följt de nya idealen med kopiering av tyger, färger och sömnadsteknik. Garderoben omfattar idag en stor samling kläder som hyrs ut såväl inom som utanför folkdansgillet. Bröllop, representation och skolavslutningar är tillfällen då många utom gillet gärna hyr dräkt. Ungdomarna har under de senaste åren visat ett allt större intresse för historiska kläder och gamla traditioner.

På 1980-talet började dräktsektionen anordna sömnadskurser i egen regi och även i samarbete med Vuxenskolan. Dessa kurser pågick i 12–15 år i folkdansgillets lokal i Islingby gamla skola. Sättet att bära kläderna, olika högtidsvarianter, gamla benämningar och dialektala ord har blivit en viktig del av dräktarbetet. Dräkterna har också satts in i sitt kulturhistoriska sammanhang och många studieresor till andra dräktområden, museer och hembygdsgårdar har ingått i kurserna. Hemslöjdsrörelsens föreningar drabbades under 1980-talet av sviktande konjunkturer och många butiker i landet tvingades upphöra med den affärsdrivande verksamheten. Södra Dalarnas Hemslöjd gick i konkurs 1996.  Materialet till Tunadräkten övertogs av folkdansgillet som under några år tillhandahöll allt material till dräkterna. Ett nytt förklädestyg trycktes 1992 av Ljungbergs Textiltryck i Floda, Västergötland. Förlagan var ett 1800-tals förkläde av s.k. ”röbottnat kattun” på Dalarnas museum. Det mottogs väl bland dräktanvändare i Tunabygden och andra dräktområden. Efterfrågan blev stor från många håll i landet.

Under ett antal år ansvarade två av Gillets medlemmar privat för materialförsäljningen. I början av 2000-talet återgick materialförsäljningen till folkdansgillet. Idag arbetar dräktsektionen vidare med rådgivning, mönsterframtagning och kursverksamhet. En bytesmarknad för dräkter och dräktdelar initierades 2002 och har återupprepats varje år sedan dess. Vissa år även med föreläsning om dräktens historia och en dräktparad där gillets medlemmar visat många olika dräktvarianter.

Idag finns dräkten i flera varianter av den rödgranna dräkten där tre olika kjolrandningar förekommer. Genom att flera olika livstycken, mössor och förkläden kopieras kan variationerna bli många. Även för den mörkgranna dräkten, som under 1800-talet användes i fastan och advent, har flera kjolvarianter återupptagits. Den stora högtidsdräkten med svart klädeskjol har också börjat kopieras och användas.

I museernas samlingar finns det tyvärr inte så många gamla mansplagg bevarade, bland annat beroende på att mansdräkten lades bort tidigare än kvinnodräkten. Därför finns det idag huvudsakligen en variant av mansdräkten. En del plagg såsom löskragar, halskläden och strumpeband finns i flera varianter.

Dräktsektionen har under de sista 30 åren haft samma målsättning med sitt arbete som rikssektionen inom Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur, numer Svenska Folkdansringen. I riksorganisationens stadgar talas om att: studera, sprida kännedom om, levandegöra samt föra vidare svensk folklig kultur inom bl.a. hantverk och klädskick.

För dräktsektionens arbete förtydligas detta genom målsättningen: De dräkter som används inom Svenska Ungdomsringen för bygdekultur skall vara tillverkade av sådana material och med sådana metoder, samt bäras på ett sådant sätt, att det är historiskt och traditionellt acceptabelt.

Vykort från 80-talet taget av fotograf Lillemor Kax på olika folkdräktsvarianter från Stora Tuna

Beskrivning från 1856 av dräkterna från Stora Tuna socken i Dalarna

Kvinnodräkten

Qvinnans utstyrsel. På hufvudet begagndes först mössa af brokig Sidensarage; försedd med en bred och dyrbar spets, kallad ”stycket”; Möss- och hakbanden af breda sidenband med inväfd guld- eller sifvertråd, hakbandet knutet i stor rosett vid venstra örat, håret uppstuket och hindrat att nedfalla öfver pannan af en hvit Cambrie bindel; Klädet af vhit nottelduk, styft och broderat med silke i flera färger; På halsen så kallad ”nattkappa” vid fästad Broderad krage med spetsar. Om sommaren ”öfdel” eller hvita lösärmar af fin Cambrie eller batist, med af silke broderade stjernor på ärmlinningarne och Snörlif af mångfärgad Sidensarage. Om vinter begagnas i stället Tröja af brunt eller blått fint kläde; dyrbar halsduk eller Schal af siden; samt mycket bredt förkläde af halfsiden med breda hängande sidenband; Kjorteln hemväfd af utmärkt ull mända till 9 till 10 alnars vidd, med djupa veck och breda röda ränder samt något smalare flammiga deremellan; röda strumpor och Tyska kängor. Härutaf synes huru dyrbar deras drägt var i synnerhet då det äfven hörde till modet bland qvinnor att hafva en hel mängdaf hvarje klädespersedel, ja ända till 20 st. Kjortlar, Mössor, Schlar etc, och då till den herrskande råda färgen erfordrades mycket dyr Konionellen. Denna grägt är numera i det närmaste aflagd och allmogen kläder sig mera i likhet med stadsbon hvilket på långt när icke blifver dem så kostsamt.

Beskrivning jemte Statistis Tabell och Karta öfver Ofanbro Sockendel af Stora Tuna Socken….. af Alrik Hallander, vice Commisjons Landtmätare. Undertcknad i december 1856

Mansdräkten

Klädedräkten har förr varit bekostad med stor lyx. En helgedags klädd Karls kostym bestod af följande: Fälbhatt med små skyfven; broderad nedvikt krage med silkeshalsduk: långt ”lifvstycke” af rödt kläde med koulörta glasknappar, infattade i sifver; Knäbyxor af Kläde med silfverspänne och glasknappar lämpade efter klädets färg; blå yllestrumpor, konstmässigt stickade, och snörskor; Wäst eller jacka af samma tyg som byxorna, förställande en halfrock med stora sidofickor och ståndkrage, samt vintertid fordrad med svart skinn och bebrämad af svarta lammskinn; Råck utanpå jackan äfven af kläde mycket lång och fotsid, med skörtena öppna och fordrade med rött, grönt och blått bredrandigt Yllefoder.

Beskrivning av mansdräkt i Stora Tuna är 1856 av Lantmätare Alrik Hallander